Läkare i Världen drev mellan 1998 och 2001 flera projekt på södra Balkan. Insatserna bestod av tuberkulosbekämpning, primärvård, mentalhälsovård och utbildning. Projekten genomfördes med finansieringsstöd från det svenska biståndsorganet Sida, EU:s biståndsorgan ECHO och Världshälsoorganisationen (WHO).

Bakgrund
I den södra delen av det forna Jugoslavien har det länge funnits en konflikt mellan etniska albaner och serber. Konflikten tilltog i styrka under 1998, med sammandrabbningar mellan serbisk militär och den kosovoalbanska UCK-gerillan. När NATO inledde flygbombningarna av det forna Jugoslavien i mars 1999 fanns fler än 260 000 internflyktingar i Kosovo och ytterligare 100 000 hade flytt till andra områden i regionen. Under bombningarna ökade konflikten mellan de etniska grupperna i omfattning och ledde till att ungefär 800 000 kosovoalbaner flydde till Makedonien, Albanien, Montenegro och flera andra länder. Bombningarna upphörde i juni 1999. Ett fredsfördrag skrevs under och många flyktingar började då återvända till Kosovo. I slutet av juli 1999 hade över 770 000 personer återvänt till sina hem.


Barngrupp Sjukvårds- och informationsprojekt för Kosovoflyktingar i Albanien
Under 1998 inledde Läkare i Världen ett samarbete med Médecins du Monde USA, Doctors of the World. Tillsammans startade vi ett projekt för flyktingar i läger i staden Vlore i södra Albanien. Läkare i Världen sände en sjuksköterska i april 1999 för att arbeta med primärvård. Därefter fortsatte arbetet med primärvård och utökades under sommaren med mödravård då en läkare och en volontär från Läkare i Världen anslöt till projektet.

Ett stort problem var att flyktingarna hotades av minor och odetonerade sprängladdningar från vapen när återvände till Kosovo. För att informera om denna risk genomförde Läkare i Världen en informationskampanj med en rad föreläsningar i samarbete med den belgiska armén. Föreläsningarna handlade om hur man känner igen minor, vilka sorter det finns och var det är störst risk att hitta dem. Informationsplanscher med texten 'Kujdes Nga Minat' (varning för minor) trycktes också upp och spreds i Vlore och senare även i Kosovo.

Många av de som var flyktingar i Vlore kom från södra Kosovo och hade återvänt till sina hem vid sommarens slut 1999. Därför flyttades också projektet till staden Gjakove/Djakovica i södra Kosovo. Den lastbil som hade införskaffats packades med den medicinska utrustningen och allt annat material, bland annat ett stort utomhustält som FN skänkt. Gjakove kom då att bli det nya högkvarteret för Läkare i Världen i Kosovo.

Sjukvård i Kravasarije, Kosovo
I närheten av Gjakove ligger Pagarushadalen, som var ett fäste för UCK-gerillan och därför drabbades hårt under kriget. Den franska Médecins du Monde-sektionen hade under flera år bedrivit en rörlig primärvårdsklinik i dalen, vilket innebar att man åkte runt i bilar och stannade ett par timmar i varje by enligt ett uppgjort schema.

På folkets önskemål om en fast klinik blev Läkare i Världen tillfrågade av den franska sektionen om det fanns möjlighet att hjälpa till. Med hjälp av folk på plats startades därför en liten klinik i byn Kravasarije. Tidigare hade en sjuksköterska själv tagit hand om det mesta av sjukvården i, men han fick nu hjälp av Läkare i Världen.

Kliniken inhystes i ett rum vid sjuksköterskans hus där det fanns en bänk och enkelt möblemang. Patienterna väntade utanför och togs emot inne i rummet. Tillsammans med sjuksköterskan tjänstgjorde en läkare från Läkare i Världen, en tolk och en chaufför. Problem med tillgång till ändamålsenliga läkemedel kunde lösas med hjälp av organisationen Apotekare utan Gränser (Pharmaciens sans Frontières), och i byn Gjakove fanns läkare från spanska Läkare utan Gränser, Médicos sin Fronteras, som ofta hjälpte till.

Frivilligorganisationerna träffades en gång i veckan på det lokala FN-högkvarteret (UNHCR) för att samordna sina aktiviteter. En stor svårighet för arbetet i byn var alla patienter som behövde vård för kroniska tillstånd, bland annat barn med hörselnedsättning och ämnesomsättningsrubbningar. I enstaka fall kunde vi skicka dem till huvudstaden Pristina för att träffa specialister, men tyvärr fanns det sällan några riktigt bra lösningar.

Förutom sjukvårdsarbetet deltog Läkare i Världen i undervisningen i de lokala skolorna. För yngre barn talade Läkare i Världen om tandhälsa och karies (många hade hål i tänderna), och för tonåringar om sexuell och reproduktiv hälsa. Tillsammans med WHO hjälpte Läkare i Världen också till att översätta en informationsskrift till albanska om hur vanliga missuppfattningar och okunskap kring sjukdomar kan leda till onödig användning av läkemedel. Skriften, 'Medsense', hade tagits fram av konsumenträttsgruppen Health Action International och skickades ut till alla apotek i Kosovo.
 

Mentalhälsoprojektet i Kosovo
I Gjakove hade organisationen ICG (International Crisis Group) ett projekt som syftade till att samla bevis till krigstribunalen i Haag. Genom intervjuer med människor som drabbats av de etniska rensningarna ville man bidra till att de ansvariga under krigen i Jugoslavien kunde ställas inför rätta.

Vid intervjuarbetet blev flera av intervjuarna mycket illa berörda av vad de fick höra och vände sig då till Läkare i Världen för att få hjälp. Detta blev början till det största av Läkare i Världens projekt i Kosovo: Mentalhälsoprojektet.

Mentalhälsoprojektet inleddes i augusti 1999 och inledningsvis handlade det om att tala med intervjuarna på ICG om deras upplevelser. Man upptäckte snart att behovet av rådgivning och stöd var mycket stort även hos de som personligen drabbats av konflikten. Läkare i Världen ansökte då om medel från WHO och ECHO, och kunde starta en verksamhet för att förmedla hjälp till de drabbade. I augusti 1999 bildades ”The War Crime Trauma Unit” som bestod av psykologer, psykiatriker, socialarbetare, sjukvårdsutbildade och administrativ personal. Traumaenheten var ett samarbete med ICG Humanitarian Law Project, universitetet i Pristina och olika kommittéer för Councils for the Defence of Human Rights & Freedoms (CDHRF) i västra Kosovo. WHO och Centre for the Protection of Women & Children deltog också i projektet.